Söker du samma trygghet som juridikstudenten Eva

Söker du tryggheten som bara finns hos en mogen man där åldersskillnad är en viktig del? Skriv! Men läs nu om Eva. Inspirerad.

———

Eva drog jackan tätare omkring sig när hon klev in genom portarna till juridiska fakulteten. Höstvinden bet i kinderna, men inom henne brann en annan sorts eld – en blandning av förväntan och oro. Hon var 22 nu, och det här var början på något nytt. Något som skulle definiera henne bortom det förflutna.

Hon hade lämnat hemmet som tonåring, flytt från en pappa vars missbruk förvandlade trygghet till rädsla. Ändå hade hon kämpat sig igenom gymnasiet, med höga betyg och en envishet som förvånade till och med henne själv. Men spåren fanns kvar. I relationer. I tilliten. I längtan efter något hon aldrig riktigt fått.

Föreläsningssalen var fylld av sorl och skratt. Hon satte sig längst fram, som alltid. Det var där hon kände sig mest fokuserad, mest skyddad. När professor Lennart Berg kom in, tystnade rummet. Han var en man med grått hår, djupa fåror i ansiktet och en röst som bar tyngden av erfarenhet.

Han började tala om rättsprinciper, om moral och lag. Men Eva hörde något mer. En värme i tonfallet, ett lugn som fick hennes axlar att sjunka. Hon visste inte varför, men hon började se fram emot hans föreläsningar mer än något annat.

Efter några veckor stannade hon kvar efter lektionen. Hon ville fråga om en uppgift, men orden kom inte ut som hon tänkt. Istället berättade hon om sin bakgrund, om varför juridik kändes som ett sätt att återta kontrollen. Lennart lyssnade. Inte som en lärare, utan som någon som såg henne – hela henne.

De började tala oftare. I biblioteket. Efter föreläsningar. Ibland över en kaffe. Hon märkte hur hon sökte hans närhet, hur hans blick fick henne att känna sig sedd, inte bedömd. Han var äldre, mycket äldre. Men han var också något hon aldrig haft: stabil.

Hon såg på honom över kanten av kaffekoppen. Det fanns en värme där, men också en gräns. Hon visste att det hon kände var mer än beundran. Det var en längtan efter trygghet, efter att få vila i någon annans famn.

När Eva ligger i sin lilla studentlägenhet, med böcker utspridda över sängen och regnet som trummar mot fönstret, är det inte paragraferna hon tänker på. Det är Lennart. Hans röst, hans händer, hans sätt att luta sig fram när han förklarar något – som om världen stannade upp för att ge plats åt just det ögonblicket.

Hon blundar. I fantasin är hon inte längre den duktiga studenten. Hon är bara Eva, 22 år, med ett hjärta som bultar av längtan. Hon ser sig själv gå fram till honom efter en föreläsning, stanna kvar när alla andra gått. Hon ser hur hon rör vid hans arm, hur han inte ryggar undan. Hur han ser henne – verkligen ser henne.

Hon kämpar emot. Hon vet att det är fel, att det är komplicerat, att det finns maktbalanser och etik. Fantasierna skenar. Hon känner en stigande upphetsning. Hennes ena han letar sig in innanför mjukisbyxorna och så trosorna. Hon förvånas över hur våt hon är. Hon stönar hans namn, fantiserar om hans sträva kind mot hennes. Hur han tar för sig av henne. Bestämt men mjukt. En organs sköljer över henne. Hon lägger sig på golvet och stönar.

Men så kommer kvällen då hon inte orkar längre. Hon har haft en tuff dag, en tenta som gick dåligt, ett samtal med sin mamma som slutade i tystnad. Hon sitter på golvet, med ryggen mot sängen, och tårarna rinner utan att hon riktigt vet varför.

Och i den stunden – när hon är som mest naken – tänker hon inte på regler eller konsekvenser. Hon tänker på hur det skulle kännas att få krypa upp i Lennarts famn, att få vila sitt huvud mot hans bröst, att få höra honom säga att det är okej. Att hon är okej.

Det är inte lusten som får henne att ge efter. Det är behovet av att bli hållen. Att få vara liten en stund. Att få känna att någon bär henne, om så bara för en kväll.

Det är sent. Universitetets korridorer är tomma, ekande. Eva har stannat kvar efter seminariet, under förevändningen att hon behövde hjälp med en text. Lennart sitter vid katedern, trött men vänlig, med glasögonen vilande i handen.

Hon står vid fönstret, blickar ut mot mörkret. Hjärtat slår hårt. Hon har gått igenom samtalet i huvudet flera gånger, men nu när hon är här, känns orden främmande.

"Jag vet att det här inte är rätt," säger hon, rösten låg. "Men jag vill att du ska hålla om mig."

Lennart stelnar till. Tystnaden mellan dem är tät, laddad. Han reser sig, går några steg mot henne, men stannar.

"Eva…" säger han, som om hennes namn vore ett hinder han inte vet hur han ska ta sig över.

Hon tar ett steg fram. "Jag har försökt att inte känna så här. Jag har försökt att vara förnuftig. Men jag är trött på att vara förnuftig. Jag vill ha dig. Inte som en idé, inte som en fantasi. Jag vill ha dig på riktigt."
.

Lennart ser på henne länge. Hans ansikte är ett landskap av tvivel, begär, rädsla. Men så sträcker han ut handen, försiktigt, som om hon vore gjord av glas.

När han rör vid hennes kind, sluter hon ögonen. Det är inte eld. Det är värme. En stilla, trygg värme som får henne att andas ut för första gången på veckor.

Han drar henne in i sin famn. Hon lutar huvudet mot hans axel. Ingen av dem säger något mer. Det behövs inte.

Hennes mun söker sig till hans. Mötet mellan läpparna blir den tändande gnistan som får Evas alla uppdämda känslor och återhållna fantasier att öppna sig. Hennes fingrar knäpper snabbt upp hans skjorta. Hennes händer smeker hans håriga bringa. Hon är strax nere på knä. Knäpper upp hans byxor. Han lägger sina händer på hennes huvud medan hennes händer och mun börjar bearbeta hans professorskuk.

Kom, stönar han fram. Han lyfter upp henne så att hon sitter på bordskanten. Hennes kjol har glidit upp. De fuktiga trosorna glider snabbt av. Snart har hon hans tunga och fingrar djupt inne i sig. Hennes be börjar skaka okontrollerat när den första orgasmen sköljer över henne. Så ställer han sig upp. Hon vänder rumpan mot honom. Med ett fast grepp om henne höfter pressar han in gubbkuken i henne. Djupt. Hårt. Han stönade ljudligt varje gång han stötte in i henne.

Strax stannade han upp. Stönade fram att han snart skulle komma.
- Kom, kom i mig, viskade Eva.
Så kände hon den där kittlande känslan av sprut som fyllde henne. Han drog ur.

Eva vände sig mot honom. Såg honom djupt inlagorna medan hon tog tag om hans kladdiga gubbkuk.

Eva kände sig lycklig.