Betraktaren kallas

Knäna röda av tidigare lydnad.
Munnen tyst men inte vilande – bara väntande.
Mellan benen rann spår av gårdagen.
Men idag var inte en upprepning.

Idag var skärpning.
Förfining.
Uthuggningen av det sista motståndet.

Bakom dig satt han – fortfarande fastspänd.
Men nu med något nytt:
Tillåtelse.

"Han får röra vid sig själv," sa jag.
"Men bara när du tar emot mig."
"Bara när du visar honom vem du nu är."

Du tittade inte på honom längre.
Inte ens när jag gav honom signalen.
Han lyfte handen till sitt kön, fumligt först – nästan ovärdigt.
Men jag såg hur han såg på dig.
Och i hans blick fanns allt han aldrig kommer få tillbaka.

Jag grep ditt hår, drog dig upp mot mitt lår.
Munnen öppnades utan befallning.
Du visste nu.
Vad du var till för.

"Djupare idag," sa jag.
"Tills du glömmer skillnaden mellan hunger och lydnad."

Du kvävde dig själv på mig.
Tårar rann.
Saliv droppade från din haka.
Bakom dig hördes hans andhämtning växa.

Jag vred din kropp runt.
Böjde dig mot bänken – benen isär, ansiktet pressat mot trä.
Du följde varje rörelse utan protest.
Det fanns ingen vilja kvar – bara formbarhet.

Jag trängde in bakifrån – grovt, djupt.
Ingen förberedelse denna gång.
Du skrek till – men inte i smärta.
I insikt.
Detta var vad du var tränad för.

"Varje öppning ska vara tillgänglig," sa jag.
"Ingen del av dig ska tro att den är privat."

Jag drog mig ur – knäböjde bakom dig – spottade mellan dina skinkor och tryckte in ett finger.
Sedan två.
Sedan mig själv.

Din kropp höll emot ett ögonblick – sedan släppte den taget om motstånd.
Jag såg honom framför dig, fastspänd och rörande sig själv i takt med din förnedring.
Hans ansikte var spänt – nästan i smärta.
Men han lydde.
Tyst.

Jag tog dig i munnen samtidigt som jag höll dig fylld bakifrån.
Dina ljud kvävdes mot min hand.
Ditt underliv droppade.
Ditt anus spänt runt mig.
Din hals arbetade mot min hud.

"Du är tre portar," sa jag.
"Och jag ska gå genom alla."

Vi höll rytmen – mina höfter mot ditt bäcken.
Mitt kön i din mun.
Min hand runt din hals.

Han stönade bakom dig – tilläts närma sig, men inte röra.
Inte delta.
Bara känna hur långt bort du var nu.

Jag viskade i ditt öra:

"Detta är det nya bandet."
"Han får se din förintelse."
"Men bara jag får leda den."

Till sist föll du ner – darrande, skälvande.
Utblottad.
Genomträngd i varje del.
Märkt med min kropp, min makt, min vilja.

Jag gick fram till honom.
Lade handen över hans.
Stannade hans rörelse.

>"Inte än," sa jag.
"Du får bara komma när hon ber för dig."

Jag vände mig om.
Du låg på golvet, naken, utfluten men vaken.
Du lyfte huvudet långsamt.
Och sade:

"Låt honom."

Det var första gången du talade utan att bli tillsagd.
Och ändå – var det lydnad i sin renaste form.

Vill ni? Vågar ni? Ska vi?