Paret som skriver fortsättningen?

Ljuset i hotellbaren är bärnstensmjukt, som om rummet bestämt sig för att smickra alla som kliver in. Glasen klirrar dämpat, pianot i hörnet tar god tid på sig mellan tonerna, och utanför fönstren glider staden förbi i speglingar och regn.
De ser varandra nästan samtidigt.

Hon tänker att de ser annorlunda ut än på bilderna. Inte bättre, inte sämre — bara verkligare. Axelns fall när han i paret tar av sig jackan, hur han tvekar ett ögonblick innan han ler. Han tänker att de båda har en närvaro som inte ryms i skärmen, hur hon står stadigt, hur blicken stannar kvar en halv sekund längre än artigheten kräver.
De kramas, lite för snabbt, lite för försiktigt. Ett ”hej” som innehåller fler frågor än svar.

De sätter sig i barens hörn. Bartendern frågar vad de vill ha; hon säger gin med citrus, han säger något rökigt. De noterar vad det andra paret beställer, deras val och låtsas att det inte betyder något. Det gör det ändå. Små detaljer blir plötsligt laddade: hur hon rör glasets fot när hon lyssnar, hur han lutar sig fram när hon skrattar, som om han vill komma närmare ljudet.
Samtalet flyter trevande i början. Jobb, resor, en gemensam förkärlek för platser där man kan försvinna lite. Under ytan rör sig tankarna snabbare. Faller vi dem i smaken? Pratar vi för mycket? Hur nära är för nära? Varje skratt lättar trycket, varje tystnad fylls av musik och klirr.

Atmosfären skiftar. Baren blir varmare, eller så är det bara deras uppmärksamhet som drar inåt. Hon känner pirret när hans knä råkar nudda hennes under bordet — en olycka som ingen av dem rättar till. Han märker hur hennes röst sjunker när hon berättar något personligt, hur orden väljer honom.
De lutar sig närmare, delar en hemlig zon mellan sig där världen dämpas. I deras huvuden snurrar tanken: Tänk om det här är början på något. Tänk om vi kan stanna i just den här känslan.

När notan kommer är alla fyra överraskade över tiden. De står upp långsamt, som om rörelsen i sig är ett beslut. Vid dörren tvekar de igen — den där bråkdelen av en sekund som rymmer allt. Regnet väntar utanför, staden också.
De skiljs åt med ett leende som är större än farvälet. Pirret sitter kvar, som ett löfte i bröstet. Hotellbarens dörr stängs bakom dem, men atmosfären följer med efter kemidejten — och tanken att nästa gång kanske börjar lite närmare.



Vad händer nästa gång de ses?



Vi söker er som gillar när förväntan och åtrå får tid att byggas upp. Inga snabba träffar ikväll, ingen skev maktdynamik. Bara vuxna människor som uppskattar att fly vardagen med lite härlig dekadens, på samma villkor. Tänk mustiga viner, god mat, dämpad belysning och sensuell bakgrundsmusik. Inte flimrande lysrör och engångsbestick ;-)
Läs igenom vår profil innan ni svarar.

PoK