En lång utläggning

Såhär. Det finns en tid i en persons liv där man inser att man inte riktigt att har hittat rätt. Vad magkänslan säger så vill jag tro att det finns en genomgående skillnad mellan oss män och kvinnor (och allt däremellan). Kanske är det som att så att jag befinner mig i en medelålderskris. Kanske är det så att mamman på gatan utanför ICA med vagnen tröttnar på ett liv av tristess. Oavsett vad känner jag att forum för utlopp lyser med sin frånvaro.

Jag läser dagligen om män som ska ha och den nya kvinnan som ska vara softgirl och jag ser på detta i förbifarten, nästan i ultrarapid. En bild formas av ett forum, inte helt olikt detta, som består av 10 män som skriver till mig som bara vill "tömma" och ett par som frågar ifall mannen får suga osv, och så vidare. Etcetera. Även de som skrivit till mig som verkar ha en moralisk plikt att tillrättavisa mig och hur fel jag har som gift verkar ta sig friheten att veta bäst.

Jag är gift. Jag gifte mig när jag var 22 år gammal. Jag älskar min fru. Jag har en fantastisk familj som ingen kan ersätta oavsett var. Det liv som jag byggt upp tillsammans med min fru är det som få bara kan drömma om och jag ser ut i perifirin här att igenkänningsfaktorn lyser med sin frånvaro. Varför? Därför det jag har är unikt och går inte replikera, varken här på BC eller på något uteställe.

Men det sexuella, ack så trevande, nej - jag har inte fått uppleva i det liv jag lever hur perfekt det än ser ut, är och förblir. Jag hade ett par för ett år sen som var det bästa som hänt mig - rent sexuellt. Men rädslan som uppkom efter fick mig att backa ett slag och tyvärr tappade jag dem. Hade jag kunnat hade jag gjort allt för att få se dem igen.

Nu kommer min fru, så måste avbryta