En tänkvärd text och ovanlig förfrågan

Först och främst vill jag informera om att detta INTE handlar om sex! Ni som söker det kan sluta läsa NU.

Jag vill INTE heller ha något svar från Dig om Du inte orkar läsa allt, för då är Du ändå inte rätt person =)


Så, hej på er...

Vet inte riktigt varför jag skriver detta här men kommer inte på något bättre ställe. Jag har blivit lite utav en ensamvarg sista tiden då jag väl kanske är lite annorlunda. Har svårt att umgås med folk ibland då jag är ganska kräsen när det gäller sällskap... Stämmer inte kemin (gäller alltså även vänner) så är jag hellre ensam. Bättre ensam än i dåligt sällskap... Och ja, jag är ytlig, förvänta er inget annat. Jag ställer krav på det mesta: utseende, intellekt, intressen, medvetenhet, förståelse. Med det menar jag inte att du skall se ut som Brad Pitt och vara smart som Einstein men ni fattar poängen.

Finns det kanske någon mer som är som jag? Som har så höga krav på sina vänner/partners? Som vet att "jag är ytlig men jag vill heller inte ändra på det"? Som tycker att karriär och utseende är en förutsättning för ett bra liv? Som tycker det är motbjudande med folk som inte kan stava?!!

Jag tycker aldrig illa om någon, missförstå mig inte. Jag tycker lika bra om tjocka som smala, svenskar och invandrare, smarta eller korkade. MEN jag vill inte umgås med vem som helst. Ytliga vänner går såklart bra, men när det gäller nära vän eller partner, där blir jag extremt kräsen. Främst gällande intellekt och förmåga att tänka och uttrycka sig på ett bra sätt. Jag vet inte varför, men jag känner bara att jag inte vill prata med någon som inte ligger på samma "nivå" som jag.

Jag har ju varit med om en hel del saker i mitt liv, och jag antar att det är det som format mig till den jag är. Uppväxt, miljö, fostran och erfarenheter har nog större inverkan på en människas personlighet än man egentligen tror. Jag har utsatts för saker, men också begått egna misstag. Visst kan man alltid ångra saker i efterhand, men samtidigt känner jag att jag lärt mig massor om både mig själv och andra människor och det är verkligen ovärderligt. Det hade jag aldrig gjort om jag fått leva ett perfekt och enligt mig urtråkigt Svenssonliv.

Jag har pratat en del med andra människor som också varit med om mindre roliga saker, men tyvärr så tycker jag att allt för många är alldeles för sura, bittra, tror allt kretsar kring dem och tycker synd om sig själva, säger att allt är hopplöst, att de skall ta livet av sig och yadayada. Sånt orkar jag INTE med! Visst får man klaga, jag är också ledsen ibland, eller ofta, men inte jämt! Och även om jag är ledsen/sur/bitter över något, så brukar jag ändå kunna vara det med glimten i ögat. Skratta åt eländet. Sarkasm är en favorit =)

Och tro nu inte att jag bara är en ensam och vilsen stackars människa som sitter hemma och tänker på obegripliga saker hela dagarna i ända, jag är egentligen ganska normal utåt sett. Jag lever för min träning, tycker om att resa (Japan var en favorit), vara vid (eller ute på) havet, lyssna på musik, mysa med någon man tycker om och sen får vi ju självklart inte glömma Guitar Herot x). Men det saknas ju ändå något. Något som ligger på ett helt annat plan.

Jag börjar undra vad jag egentligen vill med det jag skriver nu. Det känns som att jag spårade ur en aning, men det gör inget. Ni får en bättre bild av vem jag är och hur jag tänker då. Min fråga till er är om det finns någon därute som känner igen sig? Eller uppfattas jag bara som komplicerad? Det är möjligt att jag är det, men sådan är jag och det tänker jag inte ändra på.

Det vore riktigt kul att hitta någon likasinnad som bor i närheten av mig. Någon som förstår, någon man kan prata med om allt men samtidigt umgås med som vanliga vänner. Men jag tvivlar, hittills har jag mest stött på primitiva apor med en sak i tankarna, särskilt på den här sidan då. Det är absolut inget fel med det, felet ligger i att de inte förstår att de inte skall skriva till just mig. Men jag är bra på att ignorera saker som inte intresserar mig så jag klarar mig bra ändå.

Observera dock att jag är enbart 20 år gammal och söker inte några vänner i samma ålder som min egen pappa eller farfar! Och kom inte med några jävla bortförklaringar om att "bara äldre har livserfaranhet" och yadayada, för nog tusan finns det kloka människor även i min ålder, även om de kanske är färre.

Men för att detta inte skall sluta som en hel roman sätter jag punkt här. Ser fram emot Ditt svar!

Mvh
Caroline